Genesis är en ideell förening som vill verka för en kristen grundsyn på vetenskaperna och för att den bibliska synen får komma till tals i skola och samhälle.

Samma matvanor under 500 miljoner år?

Bild från Burgess Shale.

Stora mängder välbevarade fossil har hittats i Burgess Shale, bl.a. havssniglar vars mundelar var fullt utvecklade för 500 miljoner år sedan, om man får tro evolutionistisk datering.

Havssniglar har ätit på samma sätt under 500 miljoner år. Det är kontentan av några fynd som gjorts i Burgess Shale, denna så rikliga fyndplats för fossil uppe i Klippiga bergen. Fossilen härifrån kommer från djur som levt djupt nere på havsbottnen, och sedan har havsbottnarna pressats upp och bildat höga berg. Kvar i bergen ligger det fullt med fossil, bland annat dessa havssniglar.

Fast de 500 miljoner åren kommer från en beräkning som gjordes på ett kontor, den så kallade geologiska tidsskalan. Den i sin tur används som grund för evolutionsforskarnas teorier. Och det finns anledning att tro att den inte stämmer så bra: Det man nämligen säkert kan veta är att de fossila sniglarnas mundelar ser likadana ut som på de havssniglar som lever idag, och att dessa mundelar är i sig en intrikat konstruktion liknande ett transportband. Vilket i sig är ett intressant forskningsresultat, oavsett hur lång tid som förflutit däremellan.

Källa: Phys.Org

Kategorier: Kortnytt | Etiketter: , , | Leave a comment

Mindre kända jättefåglar

Diatryman, eller Gastornissom den numera kallas, är en ganska okänd – numera utdöd – jättefågel. Vissa forskare anser den vara släkt med tranorna, och kallas därför också för jätterovtrana. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan dog den ut för ca 45 miljoner år sedan.

Diatryman, som levde i Nordamerika och Europa, kunde bli över två meter hög och hade en kolossalt stor näbb. Tidigare ansågs den vara en rovfågel, men nu har en teori lagts fram att den kanske var växtätare och använde den stora näbben, bland annat till att knäcka kraftiga nötter. Även förslag på att den var as- eller allätare har lagts fram. Forskarna är dock tämligen överens att Gastornis inte varit kapabel att jaga något byte, därtill var den alldeles för stor och tungt byggd, och den kunde ju heller inte flyga.

Ännu mera okänd lär Bullockornis, en av Australiens utdöda jättefåglar (daterad till 15 miljoner år) vara. En del forskare tror att även denna fågelbjässe, som beräknas ha vägt mellan 250 och 300 kg, livnärde sig på växter. Fossilen visar att Bullockornis hade en kolossal, knivskarp näbb och  väldiga  käkmuskler. Med den skulle fågeln med lätthet kunnat skära genom,och klippa av, hårda växtdelar och grenar, samt knäcka hårda nötter och frökapslar. Med en höjd på bortåt tre meter skulle lätt den nått upp till buskar och småträd.

Andra forskare menar att Bullockornis var en rovfågel, eftersom dess huvud var betydligt större än andra växtätande jättefåglar. Man menar att den annars skulle varit ”överkvalificerad för jobbet”. Dessa forskare stöder sig på teorin om det naturliga urvalet, och menar att varje djur utrustats med vad som behövs för att ”klara uppehället”, varken mer eller mindre – i synnerhet inte mer.

För en växtätande fågel skulle det inte innebära någon fördel med ett större huvud än vad som behövdes för att repa löv eller knäcka nötter. Om Bullockornis var en växtätare skulle det innebära att evolutionen ”dragit sig bort från designens frontlinje”. Men något annat som direkt pekar på att Bullockornis var en rovfågel har man inte.

Källor: Wikipedia, Djurens Värld band 9 sid 315, Förlagshuset Norden AB, 1973, Wikipedia och Pain S 2000 “The demon duck of doom” vol 166 maj 27 sid 36-39 i New Scientist

Kategorier: Kortnytt | Etiketter: , , | Leave a comment

Utvecklade rymdmonster?

Om vi tänker oss några rymdresor bör vi vara försiktiga med på vilka planeter vi sätter vår fot. Nu varnar nämligen en forskare för att avancerade former av Tyrannosaurus Rex och andra dinosaurier kan ha  utvecklats där, och om de har utvecklat samma intelligens och färdighet som människan besitter kan de ha utvecklats till riktigt monstruösa bestar.

Nej, detta publicerades inte 1 april eller på någon science fiction-sida, utan i en helt seriös vetenskaplig publikation (Journal of American Chemical Society) som sedan refererats till på vanligen, ganska normala phys.org. Forskaren bakom artikeln, Ronald Breslow, menar att om aminosyrorna och annat genetiskt material är de rätta så skulle det mycket väl kunna hända.

Breslows teori går ut på, för att uttrycka det lite enkelt, att ovanliga aminosyror fördes till en livlös jord genom meteoriter för ca 4 miljarder år sedan, och satte igång en process som ledde till att livet formades.  Livsformer som avancerade dinosaurier kunde mycket väl ha blivit resultatet på jorden, menar Breslow, om däggdjuren inte haft sån tur att dinosaurierna sopades bort genom en asteroid-kollision.

Tilläggas bör att Breslow påpekar att visa att det kan ha gått till på det här sättet inte är detsamma som att det verkligen har gjort det. Det bör man ge honom erkännande för…

Källor: JACS och PhysOrg

 

Kategorier: Kortnytt | Etiketter: , , | Leave a comment

Tvåbenthet

Varför går vi egentligen på på två ben, och inte på alla fyra? Det är en fråga som evolutionsforskarna länge funderat över, men aldrig kommit fram till ett tillfredsställande svar på.

Enligt en av de senaste teorierna var startpunkten för denna så kallade bipedalism att vi försökte få med oss så mycket mat som möjligt. Teorin har lagts fram av en forskargrupp som studerat några nutida schimpansers beteende. Bakgrunden till studien sägs vara att forskarna ansåg tidigare förklaringsmodeller som bristfälliga och att fossila ledtrådar saknas.

I tidigare framlagda teorier har exempelvis föreslagits att människan började stå upprätt för att ha händerna fria för att tillverka verktyg. Eller att man började gå upprätt uppe i träden då man sökte föda där, för att sedan förfina ”metoden” nere på marken. Att stå upprätt innebär också att man blir längre och lättare kan upptäcka faror av olika slag. Men varken dessa eller andra teorier förklarar långt ifrån allt, bland annat hur människans anatomi kunnat utvecklas i takt med de fördelar utvecklingen ger.

Att man nu skulle kommit sanningen närmare genom att studera nutida schimpanser känns lika haltande som någon tidigare teori. Om nu människorna och schimpanserna verkligen är ”kusiner” på samma släktträd, som evolutionsforskarna hävdar – vad är det då som säger att den gemensamma förfadern betedde sig som dagens schimpanser? Enligt nämnda teori skulle ganska lång tid förflutit sedan vi skildes åt i det gemensamma släktträdet. En tid då man kan förmoda att även schimpansen, likt människan, skulle haft en lång utveckling att genomgå.

Trots alla publikationer som pekar på de likheter vi delar med schimpanser är det ändå ganska tydligt att vi skiljer oss märkbart från dem. En stor skillnad är den anatomi som är så välanpassad till vår tvåbenthet.

Källor: Cell och PhysOrg

Kategorier: Kortnytt | Etiketter: , , | Leave a comment

Gammal eld

Resterna av en eld, bestående av aska, har hittats i en grotta i Sydafrika. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan har askan daterats till ca 1 miljon år. Det är den äldsta datering som gjorts på  resterna av eld, där forskarna är tämligen säkra på att elden brukats av människor. Äldre och liknande dateringar finns sedan tidigare, men här är forskarna inte säkra på att elden gjorts och använts av människor.

Forskarna har använt en kombination av olika tekniker för att analysera askan, och har kunnat fastställa eldens temperatur. Då man sett att den varit kallare än skogsbränder bedömer forskarna att det rört sig om kontrollerad eld. Askan har dessutom hittats ganska djupt in i grottan, vilket mer eller mindre utesluter att elden förorsakats av blixtnedslag. Askans utseende visar också att den bränts på platsen och inte har förts till grottan med vatten eller vind. Vid fyndplatsen, som tros härstamma från Homo erectus, har forskarna också hittat  brända djurben och stenverktyg. Man har gjort andra fynd i grottan som pekar mot att grottan bebotts av människor “redan för två miljoner år sedan”.

I ett evolutionistiskt perspektiv kopplas människans bruk av elden i en så kallad förhistorisk tid, till den tidpunkt i historien hon började tillaga maten, samt till ett socialt samspel att samlas gemensamt kring en eld. Tillsammans ses det som betydelsefulla steg i människans utveckling som en intelligent varelse. Frågan finns också när människan var kapabel att själv göra upp eld, eller om man tog tillvara eld som uppstod vid skogsbränder, blixtnedslag och liknande.I diskussionen kring ovanstående fynd förespråkas det senaste. Forskarna tror inte heller att människan så tidigt i historien varken använde elden, eller tillagade maten för beständigt, även om fynden i grottan pekar på att så skett. En del forskare efterlyser flera arkeologiska fynd, innan man accepterar att askfynden som säkert bevis på människans tidiga bruk av eld och kok-konst, medan andra vill undersöka andra fyndplatser i Sydafrika på nytt, där man tidigare sett spår som pekar i samma riktning.

Som så många andra gånger är det alltså åldersdateringen som får styra diskussionen kring tillförlitligheten hos fynden, och inte fynden i sig, samt hypotesen att människan utvecklats gradvis från en lägre stående varelse till en mer intelligent.Om man istället studerar och ser till osäkerheten kring åldersdateringarna, samtidigt som man ser människan som intelligent och initiativrik historien igenom blir utgångspunkten för diskussionen en annan. Man ser då lätt för sig hur några människor, strax efter Noas flod slog sig ner i grottan och använde elden för att värma sig, laga mat och samlas omkring i Afrikas mörka nätter.

Källor: PNAS, PhysOrg, Nature och New Scientist

Beträffande osäkra dateringsmetoder, flera bra artiklar på  creation.com (sök på “dating methods”).
Se även här en bit ner på Mats Moléns sida samt Molén “Vårt ursprung” 2000 kap 3 sid 101 – 126.

Kategorier: Kortnytt | Etiketter: , , , | Leave a comment

Forntida snabblunch

En flygödla hade just svalt en fisk, som fortfarande var på väg genom strupen. Då hoppade en större fisk upp ur vattnet och högg tag i flygödlans vinge. Men – just då begravdes alla tre under stora sedimentmassor och händelsen finns berättad i sten, in i våra dagar.

Nu har fossilen grävts fram i de fossilrika kalkstenslagren i tyska Solnhofen, där man bland annat hittat den så kallade urfågeln, Archaeopteryx. Flygödlan är klassificerad som en Ramphorhyncus, kanske den mest kända av de så kallade pterosaurierna (flygödlorna med lång stjärt). Den stora fisken är en Aspidorhychus – en numera förmodligen utdöd fisk, drygt halvmetern lång med långsmalt nosparti. Bland nutida fiskar liknar den mest bengäddor och bågfenor.

Nu är forskarna långt ifrån säkra på att denna Aspidorhynchus i första hand var ute efter den flygande reptilen. (Fiskens käkar sitter enbart i flygmembramet, inte i något ben.) Kanske var den också ute efter samma fisk som flygödlan först lyckade snappa upp? Det vi kan vara säkra på är att allt hände väldigt snabbt – därom vittnar fossilen.

Fossilen beskriven ovan är inte det enda från Solnhofens kalk-klippor, där  Rhamphorhynchus är intrasslad med Aspidorhynchus. Forskarna har studerat fyra block där vingbenen ligger inuti fiskens käkar. Orsaken bakom varje enskilt fossil är oklart för forskarna – en teori man har är att flygödlorna av någon anledning dött och fallit ned i havet.

Det ser precis ut som det – flygödlorna har inte orkat flyga längre, fiskarna har kastat sig över dem när de fallit i havet, och sedan har alla snabbt begravts tillsammans. Med tiden har de stelnat till de kalkstensklippor, som rymmer så många olika olika slags fossil och därmed är en guldgruva för dagens paleontologer.

Källor: PLoS ONE, Discover, Wikipedia och Wikipedia

Kategorier: Kortnytt | Etiketter: , , , , | Leave a comment

Neanderthalare och grottmålningar

De äldst daterade grottmålningar som upptäckts hitintills, finns i Nerja-grottorna vid spanska sydkusten. Varken målningarna eller fyndplatsen är till fullo daterade eller undersökta. Den datering som anges så här långt ligger runt 43 000 år.

Det mest överraskande för forskarna är att dateringen sammanfaller med fynd från Neanderthalmänniskan i samma område. Det är de första grottmålningar som sammankopplas med denna människogrupp. Tillsammans med andra konstnärliga utsmyckningar som dekorerade stenar och snäckföremål visar det på neanderthalarna som konstförfarna människor.

Och ännu en bit fogas till den nya bild som växer fram med Neanderthalmänniskan som en helt vanlig människa, lik den nutida på alla områden.

Källor: New Scientist (1), New Scientist (2) och Scientific American

Kategorier: Kortnytt | Etiketter: | Leave a comment

Istidsfrön

En liten nejlik-liknande växt från Ryssland fick nyligen stora rubriker. Växten uppges vara av obestämd art, men har ändock begåvats med ett vetenskapligt artnamn: Silene stenophylla.

Det anmärkningsvärda med växten är att den framodlats ur frön som legat nedfrusna i den sibiriska permafrosten. Och de stora rubrikerna kommer av den datering som forskarna gjort av fröna – ca 30 000 år. Forskarna hittade frukter och frön av växten för några år sedan, då de undersökte djupfrysta ekorrbon nästan 40 meter under marken. Man har sedan låtit fruktvävnad gro och växa på ett sterilt näringsmedium, och har på så sätt fått växten att blomma och bilda fertila frön.

Några fossila rester av de ekorrar, som dessvärre inte fick äta av de insamlade matförråden, har forskarna ännu inte hittat. Men i lagren över ekorrbona har man hittat ben från flera större däggdjur som mammut, ullhårig noshörning, bisonoxe, häst och hjort.

Att de nedfrusna fröna bevarats så väl tror forskarna beror på att de frusit in snabbt och sedan aldrig tinat. Som vanligt ifrågasätts dock inte dateringsmetoderna. Med tanke på hur osäkra dessa visat sig vara finns det anledning att betvivla att den tid som fröna från Silene stenophylla legat nedfrysta verkligen rör sig om 30 000 år.

Men även om det rör sig om en betydligt kortare tid så är experimentet intressant. Den livskraft som finns i små oansenliga frön finns många tillfällen att förundra sig över, oavsett om de hittats djupfrysta i permafrosten eller köps färdiga fröpåsar på Granngården eller närmaste Ica-butik.

Källor: PNAS, PhysOrg, New Scientist och Nature

Flera bra artiklar om osäkra dateringsmetoder finns här på creation.com (sök på “dating methods”). Se även här en bit ner på denna sida av Mats Molén samt Mats Molén: Vårt ursprung, 2000, kap 3 sid 101-126.

Kategorier: Kortnytt | Etiketter: , | Leave a comment

Fossilbildning

Det kanske mest konkreta vi kan studera från forntidens växt- och djurvärld är fossil. Men de flesta djur och växter som dör förstörs på olika sätt genom den omgivande miljön, som en naturlig förruttnelseprocess eller genom rovdjur och asätare. Det är förhållandevis få som förstenas och blir till fossil.

Forskarna har gjort olika experiment för att se vad som händer med marina livsformer under deras första år som fossil (den övervägande delen av fossil består av bottenlevande havsdjur). Man vill bland annat se vilka temperaturförhållanden, vattendjup och kemiska processer som bäst bevarar fossilen. Och man har också fått igång mineraliseringsprocessen så att fossil börjat bildats. Men det har enbart skett vid laboratorieförsök som liknar förhållanden med mycket snabb katastrofartad begravning, inte ute i naturliga miljöer på havsbottnarna.

Numera ser man ofta i artiklar som rapporterar om nyupptäckta fossilfynd att forskarna pekar på hur snabbt fossilbildningen måste gått till. Men fortfarande finns många beskrivningar i såväl vetenskapliga publikationer som populära media om hur lång tid det kan ha tagit för fossil att bildats. Som exempelvis hur en organism kan ha sjunkit till havsbottnen då den dött och sedan legat där länge i bottenslammet innan den slutligen förstenats och blivit till fossil. Hur ett sådant fossil skulle undgått en naturlig förruttnelseprocess är något av en gåta.

Den översvämningsmodell som skapelsetroende forskare lagt fram håller bra som förklaring till hur fossilen bildats. Denna går ut på att olika djur och växter snabbt begravts under stora mängder sand, lera och annat löst material. Översvämningsmodellen förklarar också varför så mycket av det liv som fanns längst ner på havsbottnen bevarats, medan man mer sällan finner fossil av däggdjur och fåglar.

Enligt denna översvämningsmodell bildades de flesta fossil man finner världen över under en kort period i jordens historia, då mycket speciella omständigheter rådde. Över hela jorden kan man se spår efter en gigantisk översvämningskatastrof, inte bara genom de fossil som bildats, utan också i en mängd olika geologiska strukturer och formationer.

Källor: Science 1993 vol 262 sid 1207, Fox How to Make a Fossil och Mats Molén: Vårt ursprung 2000 sid 149-167

 

Kategorier: Kortnytt | Etiketter: , | Leave a comment

Svettigt för evolutionister

Evolutionister får det svårare och svårare att försvara sin lära inför den moderna molekylärbiologin. På punkt efter punkt motsägs den av de nya rönen:

  • Det finns inga genuint positiva mutationer. Eller för att vara lite mer vetenskapligt nyanserad, man har aldrig observerat några. De exempel på positiva mutationer som brukar framföras är positiva bieffekter av informationsförstörande mutationer som bara innebär fördelar i vissa speciella miljöer. Detta gäller till exempel för bakterier som blir resistenta mot antibiotika och heterozygot sicklecellanemi som kan öka motståndskraften mot malaria.
  • Man betraktar inte längre DNA-koden som en endimensionell rad med bokstäver, utan den består av överlappande koder. Det betyder att en given kodsekvens ofta är gemensam för flera olika funktioner. Även om en mutation trots allt skulle råka bli positiv i ett avseende, blir den därför samtidigt negativ i flera andra avseenden. Dessutom utgörs en stor del av den genetiska koden av metainformation, dvs information om information. Det kan röra sig om hur koden ska lagras, läsas, regleras eller repareras. För att en mutation ska fungera behöver den därför ske samtidigt i koden och i metakoden. Detta inträffar inte om nu mutationerna är så slumpmässiga som evolutionsläran hävdar.
  • Låt oss dock för resonemangets skull anta att det finns mutationer som är positiva i alla överlagrade koder samtidigt. Då inträffar nästa evolutionära problem. En mutation kan vanligtvis inte väljas av det naturliga urvalet, beroende på att den sker på molekylnivå medan urvalet sker på individnivå. Däremellan ligger lager på lager av biologiskt brus. Det naturliga urvalet är bra på att rensa bort dödliga mutationer, men nära-neutrala (negativa och hypotetiskt positiva) har alldeles för liten effekt på den färdiga individen för att kunna ”upptäckas”. De ansamlas istället i arvsmassan.
  • Ånyo, för resonemangets skull antar vi att det finns positiva mutationer, att de är positiva i alla överlagrade koder samtidigt och att de får tillräckligt stor betydelse för den färdiga individen för att kunna selekteras av det naturliga urvalet. Evolutionslärans svårigheter är dock inte överstökade i om med detta. Mutationen kommer nämligen inte ensam utan tillsammans med andra. Även om en av dem råkar vara positiv så är de andra negativa. Den totala effekten för individen är därför fortsatt negativ. Att plocka russinen ur kakan och bara behålla de goda mutationerna är ingenting annat än darwinistiskt dagdrömmeri.

Evolutionsläran kommer snart att falla ihop med dunder och brak. Evolutionsbiologer kämpar idag med näbbar och klor för att behålla sin världsbild trots de nya vetenskapliga upptäckterna. Och detta är förståeligt. Ofta är det hela livsverk som står på spel. Men om man vill behålla någon form av trovärdighet måste man snart lyfta på hatten och avtacka den världsbild som så länge varit den allenarådande i det vetenskapliga samfundet. Richard Dawkins skrev 1987 i sin bästsäljare ”Den själviska genen” att Darwin gjorde det möjligt att vara en intellektuellt hederlig ateist. Kanske gällde det med den kunskapsnivå som gällde då. Men idag vet vi bättre!

För en grundligare genomgång av innehållet i denna artikel, se www.gardeborn.se/Modern_molekylarbiologi.html

Kategorier: Reflektioner | Etiketter: | Leave a comment

Ny människoart från Kina?

Kan några fossila benrester i östra Kina härstamma från en hitintills okänd människoart? Det frågar sig några kinesiska forskare i en nyligen publicerad artikel. Benen sägs innehålla ”en märklig blandning av både ålderdomliga och moderna anatomiska drag” och dateras till ca 11 000 år. Det skulle alltså vara sent i historien, i ett evolutionistiskt perspektiv, som denna ”hitintills okända människoart” levde. Arbetsnamnet de fått är ”Red Deer Cave people” utifrån den mat som lämningarna visar att de tillagat i grottan.

Andra forskare är dock skeptiska. Lars Werdelin, paleontolog på Naturhistoriska Riksmuseet, säger i en intervju i Vetenskapsradion att något sådant är så gott som omöjligt att utvärdera. Därtill finns det alldeles för få fossilfynd att jämföra med från samma område i östra Kina med samma tidsdatering som de nyupptäckta fynden. Det mest framträdande drag man funnit hos den människogrupp, som fossilfynden representerar, sägs vara att de haft platt ansikte och väldigt breda kinder, så kallad okbåge. Men detta är egenskaper som även finns hos nutida asiater. Enligt Werdelin är det uppenbart att fossilen i den nypublicerade artikeln rör sig om Homo sapiens. Han anser sig ha svårt att tro att man kan få de nypublicerade fynden till en ny människoart.

Ett viktigt påpekande från Werdelin är också att det inte står någonstans i originalartikeln att det verkligen skulle röra sig om en ny, numera utdöd, människoart. Den slutsatsen har mest stått i sidoartiklar som rapporterat utifrån denna. De kinesiska forskarna som publicerat artikeln har mest bara antytt att det kan röra sig om en ny art. De lutar mer åt att det handlar om en modern människogrupp med ovanligt många s.k. arkaiska eller ålderdomliga drag.

Fossil från människor med sådana blandade drag är nu ingenting nytt. Det har det gjorts en mångfald fynd av tidigare, både i Kina och flera andra platser. (Se Genesis nr 1 2008.) Men intresset att hitta en helt ny människoart, man tidigare inte känt till, är stort bland evolutionsforskarna. Och spekulationerna får lätt fart även om faktaunderlaget inte alltid är så stort.

Alla nutida folkslag klassificeras som en enda art, Homo sapiens. Som bekant finns det här en stor spridning ifråga om utseende, som exempelvis hud- och hårfärg och kroppens och skelettets uppbyggnad. Stora variationer kan ibland förekomma även i en avgränsad del av världen eller enstaka folkgrupper. Ett exempel på detta är en studie, som gjorts på ben från nordamerikanska indianer, av den amerikanske paleoantropologen och evolutionsforskaren Owen Lovejoy. Han säger själv om studien – ”Denna amerikanska samling representerar onekligen en befolkning bestående av arten Homo sapiens. Ändå inkluderar den många ovanliga ben, som förmodligen skulle ha förts till en annan art, eller till och med ett eget släkte, om de hade upptäckts som enskilda fossil”. (Reader J Missing Links, Collins 1981, sid 232, citerad av Ryan Jaroncyk på creation.com)

Frågan är om det någonsin funnits flera olika arter av människor, eller om det bara rör sig om olika folkgrupper eller raser, som utvecklat olika särdrag inom en ursprunglig, gemensam genpool. Aposteln Paulus säger i sitt berömda tal på Areopagen i Aten att Gud ”har skapat människosläktets alla folk, från en enda stamfader, till att bosätta sig över hela jorden…” (Apg 17:26, 1917 års övers). ”Red Deer Cave people” har sin givna plats i detta släkte.

Källor: PLoS ONE, PhysOrg.com, NewScientist och Vetenskapsradion

 

Kategorier: Kortnytt | Etiketter: , , , | Leave a comment

Ny Archaeopteryx

Ett nytt fynd av Archaeopteryx, den så kallade urfågeln, har uppdagats i Tyskland. Det är det elfte fossilet som hittats hitintills av denna, nu så berömda fågel. Det är ett jämförelsevis litet skelett, jämfört med tidigare fynd. Skelettet är dock tämligen komplett, endast huvudet och ena vingen saknas. Fjäderavtrycken uppges vara ovanligt fina och röner därmed särskilt intresse för forskarvärlden.

Någon vetenskaplig publicering av fyndet finns dock inte ännu, då fossilet finns i privat ägo och nyligen har kommit till allmän kännedom. Det skedde genom att ägaren registrerat det som tyskt kulturarv. Och att det nyligen visasts på en stor, tysk mineralmässa i München – The München show. Därmed har det nya Archaeopteryx-fyndet kommit till forskarvärldens kännedom och säkerligen kommer en studie av detsamma snart att publiceras i någon känd vetenskaplig tidskrift.

Källor:
http://mineralientage.de/en/fossilworld/public-days/archaeopteryx-nr-11/ och Smithsonian.com

 

Kategorier: Kortnytt | Etiketter: , | Leave a comment

Trilobiterna – hur förklarar man deras massdöd?

Vid fossilexkursioner på Gotland infinner sig alltid ett intressant fenomen: Trots rikedomen av fossil av varierande slag, tycks det stora målet vara att hitta trilobiter. Jag vet aldrig att någon sagt att de är intressantast, men det ligger liksom i luften, att just trilobitsökande är det mest primära. Kanske är det för att de är utdöda, och att de enligt evolutionsteorin har varit det i 250 miljoner år? Varför de dog ut finns många teorier omkring, en av de senaste är att de inte kunde byta skal fort nog!

Trilobiter. Foto: Moussa Direct Ltd. / Wikipedia

Trilobiterna var bottenlevande djur, och vissa arter hade bl.a. komplicerade facettögon. De verkar ha gått en plötslig massdöd till mötes.

Trilobiterna levde troligen djupt nere i havsdjupen, och vissa av dem hade komplicerat byggda facettögon. Hos någon trilobit har man till och med funnit fint uppbyggda skydd, likt ett visir runt dess ovanligt, komplexa ögon. Andra arter saknade ögon helt. Namnet trilobit kommer från kroppens tre olika delar, de så kallade loberna, huvud, mellankropp och bakkropp. Man kan hitta rikligt av dem som fossil på många platser runt om i världen, även i Sverige. Trilobiter fanns i en mängd olika arter och varierande storlekar. Vissa av dem kunde bli över en meter långa, men de flesta rörde sig i storleksordningen mellan några millimeter och knappa decimetern. Många trilobiter ligger hoprullade, vilket tyder på att de försökt skydda sig mot någon annalkande fara i dödsögonblicket. Idag är de som sagt (så långt vi känner till) utdöda.

Trilobiterna var bottenlevande och enligt skapelsemodellen begravdes de under stora mängder sediment vid Noas flod. Eftersom de fanns i så rikliga mängder bör kanske några av dem ha överlevt en tid, men kanske inte i så stor skala att de klarade av havsbottnarnas instabilitet, som bör ha varit stor i synnerhet under den första tiden efter floden. Men de väldiga havsdjupen är till stora delar outforskade och vem vet, kanske finns där fortfarande trilobiter kvar i några okända nischer?

Att trilobiterna var bottenlevande förklarar också, enligt skapelsemodellen, varför de hittas så djupt ner i de sedimentära lagren. Enligt evolutionsteorin motsvarar de lager trilobiterna hittats i av en tidsperiod på 300 miljoner år (från kambrium till perm), vilken avslutades för ca 250 miljoner år sedan. För evolutionsforskarna är det något av ett mysterium att trilobiterna kunde överleva i 300 miljoner år och utvecklas i en sådan mångfald av arter och sedan, till synes så plötsligt, dö ut och försvinna. Den förklaring man brukar ge är att de utsattes för rovdjursangrepp av exempelvis fiskar och bläckfiskar. Men frågan blir då varför andra led- och kräftdjur kunde överleva bättre än trilobiterna, som visat sig så framgångsrika under så lång tidsperiod.

Danita Brandt från Michigan State University, som kommit med teorin att trilobiterna dog ut på grund av att de inte kunde byta skal fort nog, är också hon inne på rovdjurstanken. Hon menar att trilobiterna hade flera öppningsmönster i skalet, och att det kanske tog flera dagar för dem innan de fått ett nytt skal. Under tiden var de oskyddade och särskilt utsatta för angrepp. Dagens kräftdjur byter skal betydligt snabbare, för hummern exempelvis tar det några minuter. Och självklart kan man inte med säkerhet veta om det nu tog dagar, timmar eller minuter för forntidens trilobiter att byta sina skal. Men som en förklaringsmodell till deras utdöende känns teorin ändå en smula långsökt.

Men gott om trilobiter har det funnits som sagt, det kan man se av fossilen. Bara på Gotland, exempelvis, behövs det nästan bara att någon gräver en ny kanal eller några dammar, och det vimlar av trilobiter. Då Hemse kanal var nygrävd, hittade en fossilsamlare 300 trilobiter där på några få dagar. Många finns fortfarande kvar, oupptäckta i Gotlands berggrund och på många andra platser runt jorden.

Källor: New Scientist 1997 vol 155 26 juli sid 18, Johansson P “Caught with their cuticles down” och Wikipedia

 

Kategorier: Kortnytt | Etiketter: , , , | Leave a comment

Långlivade fisködlor

Några av forntidens fisködlor (ichtyosaurer) levde kvar i havet betydligt längre än vad forskarna hitintills har trott. Och mångfalden bland dem var stor ända fram till dess att de slutligen dog ut. Dessa forskningsresultat har nyligen publicerats i en artikel i PloS One (den öppna vetenskapsjournalen på nätet). Tidigare har forskarna trott att de flesta varianter av dessa fisködlor dog ut i en större massdöd på gränsen mellan jura och krita, och att enbart några former levde kvar under krita-tiden. Forskarteamet i den nya studien menar att så inte var fallet. Deras studie baseras på såväl nya fossilfynd som fossil från samlingar på olika museer. Den massdöd som ska ha inträffat mellan jura och krita tycks inte ha påverkat fisködlornas mångfald i någon nämnvärd utsträckning.

En förklaringsmodell med en världsvid översvämningskatastrof som Noas flod visar hur forntidens stora fisködlor dött och begravts på olika djup under stora sedimentmassor. Det förklarar också hur många av dessa reptiler är så välbevarade. Det öppnar också för tanken att alla kanske inte dog ut just under Floden utan att några av dem levde kvar i haven även efteråt. Precis som måste varit fallet med andra havsdjur och fiskar.

Forntidens fisködlor ses av forskarna som havsreptilernas motsvarighet till delfiner. Man tror att de liknat delfiner till utseendet, med den skillnaden att de rörde stjärten i sidled. Vissa forskare har även lagt fram teorier om att de hoppade likt delfiner över vattenytan. Storleksmässigt kunde de variera från under metern till stora giganter på över 20 meter. Enligt forskarna simmade de snabbt och kunde dyka till  stora djup. Fossilen visar att deras ögonglober var enormt stora, vilket indikerar att de såg bra även på djupt vatten. Forskarna tror även att de födde levande ungar, troligen med stjärten först, på samma sätt som delfiner.

Källor: PLoS ONE, PhysOrg.com och ICR

Kategorier: Kortnytt | Etiketter: , , | Leave a comment

Svart Archaeopteryx

En studie av en fjäder från Archaeopteryx visar att den, eller åtminstone den fjädern, förmodligen var svart. Det är nu inget nytt fynd som gjorts, utan den fjäder vars färgpigment nu studerats grundligt hittades redan 1861 i Bayern i Tyskland.

När någon ny studie om Archaeopteryx publiceras väcker det som regel genast stort intresse och rapporteras på olika webbsidor. Och självklart kan det vara intressant att känna till att den så kallade urfågeln, åtminstone delvis, var klädd i svart fjäderskrud.

Väl så intressant är att forskarna i studien också såg att fjäderstrukturen är identisk med den hos nutida fåglar. Då fjädern, enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan, är daterad till 150 miljoner år drar evolutionsforskarna slutsatsen att ”moderna vingfjädrar utvecklades redan för 150 miljoner år sedan under Juraperioden”.  I och för sig har detta påvisats flera gånger förut. Ett flertal andra studier har också visat att Archaeopteryx var en vanlig, om dock lite annorlunda fågel.

Källor: Nature, Science, PhysOrg.com och ScienceNews

Kategorier: Kortnytt | Etiketter: , , | Leave a comment